Meny

Världens
starkaste Sara

Europas starkaste kvinna

England då…

Besviken.

Jag gjorde min första träning i strongwoman i slutet av juli månad. Då fattades beslutet att vara med i Sveriges starkaste kvinna i Sjöbo i slutet av augusti. Med några få grenspecifika pass i kroppen åkte jag till Skåne den 21 augusti för att testa en helt ny sport, för att tävla ”för skoj skull”. Den dagen är en av de roligaste tävlingsdagarna jag haft. Helt prestigelöst, men där jag gjorde allt för att prestera så bra som möjligt, givetvis. Jag hamnade på en tredjeplats och kvalade då och där till Europas starkaste kvinna i London. Att jag lyckades komma på tredje plats i Sjöbo hade jag inte trott eller väntat mig. Att få en kvalplats till EM fanns verkligen inte på kartan.

Jag hade ingen plan på att åka i ett första skede. Vad skulle jag där och göra? Så grön och totalt oerfaren i sporten. Jag är en tävlingsmänniska och jag vet med mig själv att jag har svårt för att göra något halvhjärtat. All in eller all out. Trots detta fattades i alla fall beslutet om att vara med. Jag och Elin skulle i samband med tävlingen ha en trevlig vistelse i London, bo på hotell, äta gott och shoppa julklappar två veckor innan jul. En fantastisk plan. Som ett mantra har jag talat om för mig själv att jag gör detta som en väldigt rolig grej, för att jag älskar att tävla. Jag KAN inte ha några förväntningar på mig själv efter att ha blivit introducerad för sporten för fyra månader sedan. Fem ordentliga strongwomanträningar i Kungsör i kroppen, max. Det säger sig själv att jag inte kan bli bäst i Europa i år.

Jag har lyckats få någon form av inflammation i axeln som har stört mig väldigt mycket den sista månaden. Det har inte blivit bättre och jag har mer och mer insett att pressarna under tävlingen skulle bli tuffa… Detta var ändå något jag accepterade då jag vet att pressarna är min sämsta gren.

I samband med maxningen inför VM i armbrytning i oktober ”skadade” jag ryggen. Den första kiropraktorn kunde inte utesluta diskbråck vilket det tack och lov inte var, men det var en överansträngning i ländryggen som leder till snedroterande bäcken och komprimerade diskar mellan kotorna. Ingen röntgen gjordes vilket innebär att diagnosen inte kunde fastställas men med största sannolikhet såg läget ut så. En vecka innan EM i strongwoman London hamnade ryggen i samma läge vilket inte kunde inträffat mer opassande. Jag var hos kiropraktorn fem dagar innan tävling och han knäckte rätt ryggen. Jag hade ont och var stel hela veckan, ingen mening med att hymla med det. Så var det. Jag gick och funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag stryka mig? Skulle jag stanna hemma? Skulle jag vara med och se om det bar eller brast? Skulle jag värma upp på tävlingsdagen, och då och där ta beslutet att vara med eller inte? Att dra på mig en svår ryggskada är det sista jag vill och något jag är uppriktigt rädd för att göra. Jag har genom åren åsamkat mig kroniska nervskador i armarna, vilket jag kommer få leva med och som är priset för min elitsatsning inom armbrytningen. Priset jag fått betala för mina medaljer. Det har varit värt det, trots de problem och smärtor som jag har. MEN, jag har alltid varit rädd för att skada ryggen. Det var en olustig känsla jag hade veckan innan London.

Tävlingen då. Jag tog mig igenom alla grenar och jag presterade ungefär samma resultat som jag gjort på träning. Varken mer eller mindre. Jag har dragit bilmark och gått med conans två gånger tidigare innan tävlingen vilket gör att mina förväntningar med facit i hand inte kunde vara mycket mer än det jag presterat på träning. Atlasstenarna är den gren som jag tränat mest. Reglerna var inget klister men precis innan jag gick ut för att köra kom det till vår kännedom att man fick tejpa armarna med klister utåt, vilket givetvis hade varit till hjälp. Nåväl, det hade inte gjort fem reps till men kanske en, vilket känns otroligt surt.

Jag är otroligt besviken, ledsen och arg. Mest förbannad är jag på mig själv som trodde att jag skulle kunna genomföra ett EM utan krav och förväntningar på mig själv. Jag är för mycket tävlingsmänniska för det, vilket jag borde ha lärt mig vid det här laget. Oron i bakhuvudet över att ryggen inte var helt ok var antagligen anledningen till att jag aldrig fick igång det så avgörande adrenalinpåslaget, vilket krävs för att man ska prestera toppresultat. En väldigt konstig upplevelse, att tävla utan att adrenalinet och den där sista växeln ”finns där”. Jag vet att jag med de förutsättningar jag har haft inte kunde ha prestera bättre. Jag borde bara vara glad att jag genomförde tävlingen, ett EM i en sport jag introducerades för i juli månad. Jag genomförde tävlingen utan att jag för den sakens skull pajade ryggen, ordentligt. Men så faan heller. Det hjälper inte. Jag är sjukt besviken och arg. Så är det.

Jag vill avsluta detta deppiga inlägg med att säga att de svenska damerna på plats i England var fantastiska. Stort grattis alla till era grymma prestationer! 

Sara Nyberg

Sara Nyberg

Jag är en glad, målmedveten 25-åring som brinner för träning och tävling! Jag har nu tävlat i armbrytning i tio år och mina främsta meriter som senior är VM-guld 2012 i Brasilien samt EM-guld 2013 i Litauen. Utöver dessa har jag bland annat vunnit 13 SM-guld samt silver- och bronsmedaljer på EM och VM. Jag läser sista terminen på juristprogrammet på Handelshögskolan i Göteborg vid sidan av min elitsatsning inom armbrytning. Därutöver är jag en djurtokig tjej som också har börjat tävla i klassisk styrkelyft. Följ mig i min vardag bland armbrytarbord, skivstänger, lagböcker, hästar och hundar :)

Kategorier

Arkiv